Rastlösa fingrar

Äntligen lyckades jag hitta tid, ork och lust för att göra det som jag har planerat och längtat efter så länge: Syltkakor! Och så fick jag äntligen tillfälle att använda mitt fantastiska bakplåtsställ.

Jag är så glad att jag hittade det! Sist jag bakade småkakor ställde jag till slut varma plåtar på golvet. Vad sjutton ska man göra när alla arbetsytor är av trä?

Nu återstår bara den jobbigaste delen av dem alla, och nej jag menar inte disken, den är faktiskt avklarad. Jag måste försöka hålla handen från kakburken. Tur att de åtminstone är fina att titta på.

Ett oväntat besked på jobbet gör att mitt fattiga år blev rätt kort. Från och med april kommer jag jobba heltid, och istället för att enbart oroa mig blå försöker jag fokusera på vad den tryggade ekonomin innebär. Att jag skulle kunna skaffa katt. Min jobbiga hjärna har så klart fortfarande invändingar men nu finns egentligen inga betungande hinder. Jag har någonstans att bo, och ett heltidsjobb. Och på något sätt har jag redan kunnat se de ludna öronen sticka upp i soffan. I stället för att fokusera på det som kan bli fel så drömmer jag om det som kan bli rätt. Och drömma är ju aldrig fel.

Mamma lät lite nedstämd när jag ringde till henne för fjärde (om inte femte eller sjätte) gången i kväll. Hennes dator kraschade för ett par veckor sedan och mina tekniknissar till bröder fixade snabbt en smidig laptop till henne. Äldsta brodern hade hjälpt henne starta upp datorn, men tydligen inte så mycket mer. Nu suckade hon över att hon förlorat alla adresser som funnits på den gamla datorn.
"Vilka adresser?" undrade jag förvånat. Och såg framför mig hur hon hade haft någon slags worddokument med viktiga adresser.
"Mailadresser! På gmail."

Efter att ha övertygat henne om att gmail inte sparades på datorn stötte vi på nästa problem. Hon mindes inte lösenordet, eftersom hon haft automatisk inloggning. Av någon anledning kom jag ihåg det och jag fick henne att försöka logga in. Efter att ha påminnt henne om hur man gjorde ett @, och tålmodigt väntat medan hon lagt ner mobilen för att använda båda händerna, lugnat henne när inloggningen misslyckades, och sedan fnissat lite över att hon, trots pekfingervalsen, stavat sitt namn fel, lyckades slutligen inloggningen. Men samtidigt började jag fundera över hur det kommer vara om så några år, när jag är i hennes sits. När tekniken utvecklas fortare än vad jag orkar med.

Mamma tackade så mycket med orden: "Du ser, vad ni kan som inte jag kan."
"Du kan ju en massa som inte vi kan."
"Pfft, som vaddå?"
"Tja, laga mat? Jag ringer ju ofta om sånt."
"Äsch... Fast jag kan ju sy. Lite grann i alla fall."

Så nu måste jag lära mig sy. Nåt måste jag ju briljera i när mina snorungar fnissar över mina teknikkunskaper.

Det där med att bli sjuk ungefär samtidigt som flyttlasset gick var inte så vidare bra planerat. För det enda jag gör nu är jobbar och vilar. Jobbar och vilar, vilar och jobbar. Nu är jag så shoppingsugen så jag tror jag spricker. Jag vill bläddra bland gardiner, släpa hem stora krukväxter och klämma på kuddar. Jag var nära att beställa ett matbord från ellos, bara för att. Är jag inte pigg till helgen vet jag inte vad jag gör. Då lär jag få returnera kuddar i fel storlek, skira gardiner och matbord i fel färg i flera veckor framöver.

H har börjat prata om att vi ska ut och dansa. Hon gör så ibland. Det hjälper inte hur mycket jag än blundar, håller för öronen, skakar på huvudet och ropar "Nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej,nej, nej, nej, nej"

Fast å andra sidan, så är det ju jag som brukar vinna i slutändan. För trots att vi har varit vänner i snart sex år (jäklar, är det så länge?) så har vi bara varit ute för att söka dansgolv en gång. Och då misslyckades vi. Vi gick runt i regnet och försökte hitta ett dansgolv med 18årsgräns, jag höll på att få ett ovälkommet ragg på 7eleven, och kvällen avslutades med att vi drack en massa juice och sjöng Oruplåtar längs Stockholms blöta gator.

H förde det på tal igen. "Vi ska gå ut i Stockholm" Punkt. Och jag började genast med mitt nej, nej, nej igen. Men så såg jag framför mig, hur jag skulle göra mig i ordning. Locka håret, få linserna på plats. Och kände ett välbehag. Men å andra sidan har jag varit sjuk i snart fyra veckor, och har hasat runt i bekämast möjliga. Det skulle vara så skönt att känna sig lite fräsch igen! Men måste jag göra det på ett högljutt ställe med en massa fulla människor? Vad är det för fel på att fixa till sig lite för en middag på stan, eller bara en mysig hemmakväll i Hålan utan Ljus? Vavavavava?

Det är lustigt hur snabbt man kan känna sig hemma någonstans. Den ÄR min lägenhet nu. Mitt kök, min hall, mitt sovrum. Även fast jag vet att egentligen är den inte min. Jag har den till låns i ett år. Jag vet det. Jag vet, jag vet, jag vet. Och ändå. Det svider till lite grann jag snokar runt på E:s facebooksida, och ser bilder från min lägenhet. Som ju är hennes. Och det enda jag vill ropa är: "Vad gör du i mitt kök bitch?!"

Nu är det synd att man inte kan skicka dofter via internet, för jäklar i min lilla låda vad gott det luktar i mitt kök i kväll. Jag lägger till ett nyårslöfte, lite sent in på året, men ändå, jag ska baka mer matbröd. Eller baka mer över huvud taget. Hmmm, och kanske låta bli att äta upp allt på en gång. Det kan nog bli ett knepigare löfte.

Jag insåg precis en sak. Melodifestivalen drar snart igång, och jag ser inte fram emot det. Inte ett endaste litet dugg. Usch, hur ska det här gå? Har jag gått och blivit tråkigare på sistone? Eller är det kanske melodifestivalen som blivit tråkigare. Måste vara så.

Det är jobbigt när man vill vara en självständig kvinna, utan att helt klara av det. Extra svårt när familjen som eventuellt skulle klara av det bor nästan 40 mil bort. De hjälpte mig att montera och få garderoben från IKEA på plats, vad det däremot inte fanns tid till var borra hål till handtagen.

Så här står jag, självständiga kvinna, utan någon borr i min ägo, och med tanke på mitt ögonmått så skulle förmodligen ändå inte slutresultatet bli särskilt bra. Så vad göra?

Tja, jag må vara lite ohändig, men då får man ju faktiskt inte var dum. Så i helgen inhandlade jag en rulle dubbelhäftande tejp, och det funkade faktiskt!

Det är inte speciellt snyggt, och kommer knappast hålla i längden. Men vaddå, jag har ju en hel rulle! Nu ska jag ta och tejpa upp brandvarnaren i taket. Och låta bli att fantisera om hur det skulle vara att klä in baksidan av hallspegeln i tejp. Sju års olycka orkar jag inte med just nu.

 

 

Jag hade ett par kära vänner över häromdagen. Före detta sambos kan man också kalla dem. Det blev mycket trevligt, trots att jag hade jobbat och hostat mig fram hela helgen. Jag hade velat göra en rejäl efterrätt, men fick erkänna mig besegrad, orken fanns inte där. Så jag drog fram de kakor jag i alla fall hunnit göra under veckorna och massor av te till det.

Det har varit en trött dag i dag. Jag kände det redan när klockan ringde, även fast jag måste ha sovit i åtminstone nio timmar så var hjärnan dimmig och trög. Efter en stressig dag på jobbet hade jag huvudvärk och ville bara sova.

Men eftersom mamma kommer på besök i morgon och jag hade några övermogna bananer liggandes så hade jag lovat mig själv att sno ihop en banakaka, och diska och städa lite. Baka gjorde mig lite piggare, men jag var ändå rätt sugen på att sova, när jag plötlsigt snubblade över en enorm hög med rena lakan från förra veckan. Av någon anledning bestämde jag mig då, kl 23:15 att ställa mig och stryka. Lakan. Jag har aldrig någonsin strykit mina lakan tidigare. Och jag har aldrig dragit fram strykbrädan när huvudet skriker efter sömn. Fasiken vad jobbigt det var. Men lakanen ligger nu finnt ihopvikta där de ska ligga. Undrar vad det är för fel på mig. Hoppas det inte är allvarligt. Så, nu ska jag sluta babbla och sova istället. Nu.

Det verkar som om min hals aldrig tänker bli normal igen. Det är ju synd för min hals eftersom jag hade tänkt jobba i morgon. Jag har varken råd eller samvete att låta mina kolleger jobba arslet av sig bara för att min hals har hyss för sig. Så hör du det nu, nu slutar du producera äckligt, segt slem och ser till så att stämbanden fungerar igen, mmmkey? Jag offrar ju mig, jag kan inte räkna alla koppar honungsvatten jag har pinat i mig, och jag har tagit det så lungt det går, inte rusat runt och gjort alla de där sakerna som jag hade velat göra nu när jag var ledig. Så skärp till dig nu, det räcker med dumheter, jag fattar vinken, du finns och det är jag tacksam för.

Jag vet inte vad som hände. Det gick rätt fort. Helt plötsligt fick min sandal inte fäste. Jag var på väg på min tredje runda till tvättstugan. Gick faktiskt ironiskt nog och tänkte på att jag hört väldigt lite av mina grannar trots att jag varit hemma hela dagen. På andra trappsteget gled plötsligt foten, jag landade på rumpan och studsade ner två steg. AJ! Jäklarns vad ont det gjorde. Vilket brak det blev. Vet inte vad som gjorde ondast, rumpan på stentrappan eller det faktum att mina grannar fick börja undra vem som använt trappgången till rutchkana. Jag drog mig upp direkt, vågade inte sitta kvar och känna efter, linkade in i tvättstugan så fort det gick. Inte förr än jag stängt dörren om mig slog det mig att jag haft en jävla tur, tänk om jag inte hade varit baktung, och ramlat framåt istället. Jag hade blivit blodpannkaka mot stenväggen. I dag tycker jag om min rumpa, även om den nog snart är rätt blå.

När jag bodde i Bandhagen (gud så skönt att skriva det i dåtid!) orkade jag inte göra så mycket på lediga dagar. Oftast låg jag länge i sängen och satt sedan i soffan framför tvn så länge jag orkade. Hade jag något på agendan, städa, diska, laga mat sköt jag på det så länge det gick. Jag var bara trött, trött, trött.

Jag har nu påbärjat tre inlägg som sedan inte kommer någonstans. Orden och känslan finns där, men någonstans halvvägs försvinner det. Ganska frustrerande, men det är väl bara att gilla-la-la-la läget och hosta upp en lunga till.