Rastlösa fingrar

I tvättstugan bråkar svensken allra mest. Eftersom jag avskyr konflikter ser jag till att alltid trippelkolla att jag bokat rätt tid. Ändå sjönk hjärtat när en röst sa:
"Ursäkta, jag har bokat tid."
just som jag hade börjat lassa in första maskinen.

"Jag med." Hävdade jag, och vi gick gemensamt till bokningsrummet för att kontrollera.
"Där." pekade hon. "Den 24:e."
Jag fumlade upp mobilen och såg med bankande hjärta på skärmen som sa: 25 augusti.
"Men i dag är det den 25." Jag pekade på hålet där min bokningscylinder nyss suttit.
"Nej, tisdag." Hon pekade ensvist på den 24:e
"Nej, i dag är det onsdag." Jag sa det med en säkerhet som förvånade mig, för in mitt huvud började jag fundera. Var det inte onsdag?

"Tisdag"
Jag visade den envisa damen att det stod 25:e på min mobil, och pekade på almenackan som hängde på väggen bredvid bokningstavlan och började backa ut därifrån.
"Jag är ledsen men det är onsdag, hoppas du hittar en annan tid.
Jag gick tillbaka till min tvätt och fortsatte fenetiskt pula in lakan och strumpor.
Jag hörde henne komma och hämta sin tvätt.

"Det är tisdag." försökte hon igen.
"Nej, det är onsdag, jag är säker."

Hon försvann, jag startade min maskiner, rusade hem och ringde mamma. "Visst är det onsdag i dag?" Sen gick jag även in på aftonbladet.se "Onsdag 24 augusti." Jag har nästan blivit av med mina tvivel. Men jag kommer springa in och ur tvättstugan. Ifall Tisdagsgalningen snokar omkring i närheten.

Jag hjälpte min kollega D att flytta igår. Vi var lite färre som konkade kartonger än jag hade hoppats på, men vi fick nog det mesta flyttat. Jag lyckades köra slut på mig helt, på slutet kändes det som om jag gick i dimma. I dag är jag stel som en gammal gumma i armarna. Och hittar blåmärken här och där. På underarmen sitter tre små, blåa prickar. Det ser ut som om jag spillt blåbärssoppa.

Vi har (äntligen) införskaffat en ny lattemaskin till jobbet. Vilket gjorde att en ung säljare stod och spred kaffepulver och utspilld espresso över hela kallskänken tre timmar på morgonen. Det var tydligen den tiden han behövde för att ställa in allt rätt.

Emellan räkmackor och salladstillverkning fick jag komma och se vad han gjorde. Han räknade ner sekunderna till när kaffet skulle börja rinna. "Ett, två, tre, fyra, fem" Sedan slog han ut med armen, såg kaffet rinna ner, såg sedan på mig med en min som "Se, beundra, applådera!" Jag nickade och mumlade något uppmuntrande.

Ganska facinerande person. Han behandlade kaffet som något oerhört värdefullt. Malde bönorna omsorgsfullt och med långsamma rörelser. Om och om igen. Pratade om alla idioter som inte behandlar "hans" kaffe väl. Ganska söt var han också. Men det är en annan historia

En vecka av mitt fruktade vikariat har gått. Ryggen är ledsen,  huden i mitt ansikte torkar ihop och signalerar rött för stress, och som grädde på moset har jag lovat min kollega att hjälpa honom flytta i morgon. Får se vad ryggen tycker om det.

Uj! Och jag som skulle kliva upp tidigt i dag och vara extremt aktiv hela dagen så att jag somnar snällt klockan 21 ikväll och inte slår sönder väckarklockan 0430 i morgonbitti. Min kropp var visst inte med på noterna. Den vaknade snällt när klockan ringde i morse, men det där med aktiv var visst inte vår grej idag. Frukostgröten som jag planerat att koka verkade istället finnas i mitt huvud. Jag är trött, trött, trött. Antar att jag piggnar till lagom till läggdags.

Det är väl bara att gilla-la-la-la läget och surfa runt på IKEA och drömma mig bort. Mmm, en lägnehet. Give it to me baby!