Rastlösa fingrar

Jag vet att jag ropade "Visst, men kom inte hem igen, då kan du vara där ute i kylan." Och jag menade det. Jag vill inte ha dig där inne. Inte när du beter dig så där. När vi slåss och brottas, skriker och hotar. När din blick är stirrig och du bara har en enda tanke i huvudet. När allt som håller dig ifrån det ska slås ner.

Jag funderade mycket på om jag borde ha dåligt samvete över att du gjorde som jag sa. Jag brukar ju älta saker. Och jag vände ut och in på mig. Funderade när du inte kom hem på natten och mamma mumlade om vi "Ska behöva ha begravning mitt i allt nu också". Men nej. Jag fick inte dåligt samvete. Kanske fick jag dåligt samvete över att jag inte fick dåligt samvete. Men om du nu ska göra som jag beordrar dig skulle du väl ha hållit dig inne som jag först bad dig om?

Och jag bekymrades inte så mycket av det, trots att det var 30 grader kallt. Det har ju hänt förut. Att du försvunnit och sedan kommit hemklampande mitt i natten efter att ha sovit ruset av dig i en fyllecell. Men när klockan närmade sig lunch på julaftonsmorgon, och du fortfarande inte dykt upp började ändå tankarna snurra. Och när jag sedan hörde J1 ringa in en anmälan om försvunnen högg det till i magen. När hade vi sett dig senast? Vad hade du på dig? Var du i god kondition? Brukade du dricka i sällskap av andra? Sedan väntan på att de skulle ringa tillbaka. Hade du halkat och ramlat i en snöhög? Och sedan ilskan när vi fick veta att du själv skrivit ut dig från sjukhuset, vägrat sjuktransport och sedan förmodligen fortsatt din privata fest. Och det värsta av allt, att alla känslor rann av och likgiltigheten inträdde istället. Julen gled in i gamla vanor och traditioner. Vi hade trevligt ihop, utan dig. Vi är ju så vana.

Satt med D på lunchen häromdagen och pratade om sängar. Efter att ha sovit i lånade sängar i sex år är säng det som står högst upp på önskelistan. Helst en dubbel sådan. Till mig själv.

Jag försökte beskriva den säng jag först förr för.


www.ikea.se

Det gick inte så bra. D flinade bara när jag försökte dra till med ord som "mässingstolpar".
"Sånt är bra när man ska spänna fast handbojorna" Flinade han över kaffekoppen.
"Mmm, jag förstår att du har STOR erfaranhet av det." Skrattade jag. Tanken var så oerhört osannolik. Svårt att förklara om man inte träffat D. Snälla lilla D, som alltid rodnar mest när jag och M pratar sex. Det är ju därför vi pratar sex, för att få D att rodna. D som är prästson och träffade sin fru när han var 17. Tanken på att han spännde fast sin fru i sängen var så otänkbar. Men när jag sneglade på honom igen när han läste sin löpartidning så började jag ändå fundera. Vem vet, i de lugnaste vatten?

... är det lite tråkigt att det ska ta nästan en hel månad innan det sjunker in. Helt plötsligt är jag med lägenhet. Och som vanligt när det händer något positivt i mitt liv så går det undan när det väl händer. 4 dagar efter att jag hört talas om att E hade en lägenhet att hyra ut, hade vi skrivit kontrakt.

Jag har nog fortfarande inte rikitgt fattat det. D hjälpte mig köra saker ifrån Bandhagen idag. Vi lyckades proppa in allt i hans bil och var klara mindre än en timme senare. Efter att ha kramat D och vinkat av honom återvände jag till min kala lägenhet och bara stod. Smekte med handen över hallväggen och viskade "Hej." Försöker förstå att jag har en hall. Och ett kök, med eget kylskåp. Det går inte så bra. Just nu snurrar mitt huvud av praktiska detaljer med flytt, Ikea och ekonomi. Men jag vet att det kommer sjunka in snart. Och jävlar vad jag ska njuta då.