Rastlösa fingrar

Jag vet att jag ropade "Visst, men kom inte hem igen, då kan du vara där ute i kylan." Och jag menade det. Jag vill inte ha dig där inne. Inte när du beter dig så där. När vi slåss och brottas, skriker och hotar. När din blick är stirrig och du bara har en enda tanke i huvudet. När allt som håller dig ifrån det ska slås ner.

Jag funderade mycket på om jag borde ha dåligt samvete över att du gjorde som jag sa. Jag brukar ju älta saker. Och jag vände ut och in på mig. Funderade när du inte kom hem på natten och mamma mumlade om vi "Ska behöva ha begravning mitt i allt nu också". Men nej. Jag fick inte dåligt samvete. Kanske fick jag dåligt samvete över att jag inte fick dåligt samvete. Men om du nu ska göra som jag beordrar dig skulle du väl ha hållit dig inne som jag först bad dig om?

Och jag bekymrades inte så mycket av det, trots att det var 30 grader kallt. Det har ju hänt förut. Att du försvunnit och sedan kommit hemklampande mitt i natten efter att ha sovit ruset av dig i en fyllecell. Men när klockan närmade sig lunch på julaftonsmorgon, och du fortfarande inte dykt upp började ändå tankarna snurra. Och när jag sedan hörde J1 ringa in en anmälan om försvunnen högg det till i magen. När hade vi sett dig senast? Vad hade du på dig? Var du i god kondition? Brukade du dricka i sällskap av andra? Sedan väntan på att de skulle ringa tillbaka. Hade du halkat och ramlat i en snöhög? Och sedan ilskan när vi fick veta att du själv skrivit ut dig från sjukhuset, vägrat sjuktransport och sedan förmodligen fortsatt din privata fest. Och det värsta av allt, att alla känslor rann av och likgiltigheten inträdde istället. Julen gled in i gamla vanor och traditioner. Vi hade trevligt ihop, utan dig. Vi är ju så vana.