Låt mig svära vid min faders grav...
... att jag aldrig blir en sån som han.
Nu kan ju jag egentligen inte vara lika dramatiskt som Orup, då min far ännu inte har någon grav som jag kan svära över. Men låt mig svära på att jag kommer svära när tiden är inne.
För som vanligt har jag exakt samma känsla som alltid när jag är hemma. Även om jag nu bara är här som besökare. Jag låg i natt och lyssnade på smygande steg över köksgolvet. Spetsade öronen och väntade på vad som skulle komma här näst, medan minnen sköljde över mig. Det knarrade till i golvet utanför badrummet, sedan nedanför trappavsatsen, sedan återigen i mitten av köket. Det går inte att smyga i vårt hus, inte ens katten klarar av att spatsera runt utan att golvet jämrar sig. Men han tror att han inte hörs.
Jag har reagerat olika genom åren på det där smygandet. Jag har hoppat upp ur sängen och slagits i hallen för att stoppa. Jag har hållit för öronen och blundat för att slippa veta. Jag har ignorerat. Jag har nonchalant ropat "Hej då" när ytterdörren långsamt och försiktigt öppnats. Bara för att visa. Jag hör dig. Jag vet vad du gör. Du ska inte tror att du överlistat mig.
I natt visste jag att det var mot tvn i vardagsrummmet stegen var på väg. Men jag låg på helspänn i alla fall. Med honom kan man aldrig veta. Det är det som gör stämningen hemma så infekterad. Ingen litar på någon, för det har bevisats igen och igen att det inte finns någon grund för tillit. Det är svårt att beskriva känlan som lägger sig i magen, och tomheten som sprider sig i bröstet. När man plötsligt känner sig som en nervös sjuåring igen. Alla höjda röster och bråk som virvlar upp i minnet. Alla slagsmål, alla språngmatcher, alla brottningsmatcher. Alla tömda flaskor, alla gömda flaskor. Nerkissade toalettgolv, glasskärvor och blod. Väntan på ambulans. Väntan på polis. Dörrar som slår igen. Alla vaknätter jag haft.
Bara för att jag trodde att jag kunde göra en skillnad. Det kunde jag inte. Därför var det bättre att slå sig fri. Jag är så tacksam för det i dag. För jag vet, att hade jag stannat kvar, hade jag inte funnits kvar.
Nu kan ju jag egentligen inte vara lika dramatiskt som Orup, då min far ännu inte har någon grav som jag kan svära över. Men låt mig svära på att jag kommer svära när tiden är inne.
För som vanligt har jag exakt samma känsla som alltid när jag är hemma. Även om jag nu bara är här som besökare. Jag låg i natt och lyssnade på smygande steg över köksgolvet. Spetsade öronen och väntade på vad som skulle komma här näst, medan minnen sköljde över mig. Det knarrade till i golvet utanför badrummet, sedan nedanför trappavsatsen, sedan återigen i mitten av köket. Det går inte att smyga i vårt hus, inte ens katten klarar av att spatsera runt utan att golvet jämrar sig. Men han tror att han inte hörs.
Jag har reagerat olika genom åren på det där smygandet. Jag har hoppat upp ur sängen och slagits i hallen för att stoppa. Jag har hållit för öronen och blundat för att slippa veta. Jag har ignorerat. Jag har nonchalant ropat "Hej då" när ytterdörren långsamt och försiktigt öppnats. Bara för att visa. Jag hör dig. Jag vet vad du gör. Du ska inte tror att du överlistat mig.
I natt visste jag att det var mot tvn i vardagsrummmet stegen var på väg. Men jag låg på helspänn i alla fall. Med honom kan man aldrig veta. Det är det som gör stämningen hemma så infekterad. Ingen litar på någon, för det har bevisats igen och igen att det inte finns någon grund för tillit. Det är svårt att beskriva känlan som lägger sig i magen, och tomheten som sprider sig i bröstet. När man plötsligt känner sig som en nervös sjuåring igen. Alla höjda röster och bråk som virvlar upp i minnet. Alla slagsmål, alla språngmatcher, alla brottningsmatcher. Alla tömda flaskor, alla gömda flaskor. Nerkissade toalettgolv, glasskärvor och blod. Väntan på ambulans. Väntan på polis. Dörrar som slår igen. Alla vaknätter jag haft.
Bara för att jag trodde att jag kunde göra en skillnad. Det kunde jag inte. Därför var det bättre att slå sig fri. Jag är så tacksam för det i dag. För jag vet, att hade jag stannat kvar, hade jag inte funnits kvar.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Det är bra att du också använder din blogg som känslodump. Mer sånt.
Trackback
