Rastlösa fingrar

Som vanligt ville jag inte gå och lägga mig när det verkligen var dags. Så jag zappade desperat ett varv runt. Tänkte: Jag skaaaa gå och lägga mig, även fast solen fortfarande är uppe, och det råder full aktivitet utanför fönstret, jag ska bara...  Och plötsligt, hände det. Det roligaste programet jag vet, dök plötsligt upp i tablån. Whose line is it anyway- Det här hade kanske inte varit så speciellt, om det inte vore för att jag aldrig någonsin sett det på tv. Jag har bara sett en massa klipp på youtube. Jag sköt upp sänggången med en halvtimme.

När jag satt där och njöt som allra mest av briljant improvisationsteater hörde jag plötsligt ett läte. Så jag hoppade till och funderade en tiondels sekund på vad det var som lät. Det var mitt eget skratt. Och då plötsligt slog det mig. Jag skrattar aldrig längre. Självklart skrattar jag med vänner. Men det är inte samma sorts skratt. Jag ser nästan bara komedier på tv, men jag skrattar aldrig. Jag ler lite och på sin höjd kan jag frusta till. Men det där riktigt hjärtliga, okontrollerade skrattet var det länge sedan jag hörde.

Kanske har jag aldrig skrattat i min ensamhet. Jag gillar att skratta i sällskap med någon. Eller höra någon annan skratta. Det var det som gjorde att jag började se på The Simpsons. Jag förstod inte det roliga med serien från början. Men det gjorde min bror, J. Jag tyckte så mycket om att sitta bredvid honom i soffan, och se honom skruva på sig av skratt. Det blev en stund av närhet. Så att se Simpsons i tablån var en liten bit av lycka. Då höjde jag volymen ett par snäpp och väntade på att J skulle göra mig sällskap.