Rastlösa fingrar

Frukost är nog den bästa måltiden på hela dagen. För då får man ju faktiskt, utan att det verkar konstigt, äta mackor. Åtminstone ibland.

I morgon kommer min mamma och hälsar på. Hon stannar hos mig i två nätter, vilket betyder att vi kommer dela frukost med varandra två gånger. Mamma och jag har gjort det till en tradition att när hon hälsar på tar vi in på ett hotell tillsammans. Mycket på grund av fukostbufféerna.

Men den här gången bor vi båda två hemma hos mig så då blir det upp till mig att ordna hotellfrukost. Så jag shoppade loss på ICA efter jobbet. Släppte loss hämningarna helt och både marmelad, juice och en finare smörgåsskinka slank ner i korgen. Jag stod till och med och fingrade på ett paket bacon och grunnade på om jag hade något recept på äggröra i färskt minne. Men där fick jag dra min gräns. Kanske dumt att överdriva. Det hela kommer förmodligen ändå sluta med att mamma drar fram en påse fiberhavregryn från resväskan och envisas med att äta havregrynsgröt. Hon är sån min mamma. Men då blir det ju mer frallor till mig.

Av alla matsug jag har haft de senaste månaderna tror jag syltade apelsinskal är det allra märkligaste. Gick och svor lite över att jag inte kunde bli sugen på vanlig hederlig choklad när det plötsligt slog mig. För en bagare är det suget faktiskt ganska lätt fixat. Sockerkakan med apelsinsmak blev en härlig bonus. Att jag dessutom fick baka och experimentera gjorde det hela till en helkväll. Synd att jag skulle förstöra det hela med glasyr. Den behöver jag definitivt öva mer på.

Trodde faktiskt inte att just den låten skulle fastna. Trallvänlig som fasiken men ändå. Nåväl, det är sällan de låtar man verkligen vill höra om och om igen som verkligen fastnar. Det kunde ju ha varit värre. Som Danmark tillexempel

Strömavbrott, stöld och fylla. På en och samma lördag. Inte illa om jag får säga det själv.

Inte för att jag inte är besviken över att Sverige inte gick vidare i ESC. Nu blir det inget roligt att se finalen på lördag. Jag vet inte ens om jag orkar se spektaklet. 75% av nöjet är ju att sitta med dunkande hjärta och vänta på 12poängaren. Men jag kände ingen spänning alls igår när de läste upp de tio kuverten. Jag hade ett öga på tvn och surfade runt med det andra. Inte den minsta ilning i magen. Ett likgiltigt "Jaha?". Ekade i huvudet. Kanske var jag bara trött. Jag hoppas det. Jag VILL bry mig om sånt här nånsens.

Jag tycker verkligen inte om väckarklockor. Verkligen inte. Man skulle nog kunna göra det enkelt och säga att jag hatar väckarklockor. Det där grälla tjutet, som alltid startar när man sover som bäst. Som talar om att natten är slut och en ny arbetsdag börjar. Men det finns värre sätt att vakna på än att väckarklockan ljuder. Som att mobilen ringer sisådär en tre timmar innan man hade tänkt börja fundera på att, eventuellt kliva upp. När det dessutom är jobbet som ringer och vill att jag ska komma in och jobba klockan tolv så blir det riktigt illa. Men inte det allra värsta scenariot. Det skulle ha varit min sista lediga dag på ett tag. Ännu en städdag som plötsligt försvann i tomma intet. Jag suckade djupt och lovade att komma in, som alltid.

Det allra värst väckningsscenariot har jag tack och lov, än så länge, inte upplevt. Min mardröm är att jobbet ringer för att tala om att jag försovit mig. Jag har aldrig någonsin försovit mig till jobbet, inte ens när jag var bagare och klev upp halv fem varje morgon. Ändå drömmer jag ofta mardrömmar om det. Jag avskyr att vara sen. I morse hade jag en sån dröm faktiskt. Jag drömde att jag var bagare och vaknade vid åtta. Den paniken blir extra ångestfylld i sovande tillstånd. Tack och lov blev jag väckt ur drömmen. Av telefonen. Men försovit mig hade jag i alla fall inte gjort!

Hur kunde jag glömma? Eurovisionspektaklet drar ju igång ikväll. Och inga chips har jag köpt heller. Fast det är nog lika bra det. Som vanligt hatar jag alla länder. Utom Sverige då så klart. Det är ytterst sällan som jag gillar det bidraget Sverige skickar. Åtminstone till en början. I år hejade jag frenatiskt på Salem Al Fakir.  Men så fort finalspektaklet sätter igång blir jag mer patriotisk än en amerikan. Tur att det bara är några veckor om året. Vem vet hur det annars skulle gå.

Så har smärtan spridit sig ner till axlarna också. Var är massörerna när man behöver dem? En ångvält vore inte heller helt fel. Får försöka stretcha nacken istället. Men det kanske är för sent att göra det nu? Var är Fröken Brutal när man behöver henne?

Jag är så jäkla trött på att bo som jag bor. Jag har velat ha en egen lägenhet sedan min bror köpte sin. Då var jag fjorton år. Jag har bott inneboende sen jag var sexton och jag är så innerligt trött på det. Varför ska det vara så omöjligt att hyra en hyffsats billig lägenhet i Stockholm? Och varför var jag så dum så att jag inte ställde mig i bostadskö direkt när jag fyllde arton? Då hade jag i alla fall haft en chans. Är så trött på att hamna på plats 264 i kön. Nåja jag får väl stå ut några år till. Jag har någonstans att bo i alla fall.

Hmm, kanske inte bara är kuddens fel egentligen. Den där timmen i simbassängen kanske gjorde nacken ledsen. Någon borde lära mig simma ordentligt. Jobbigt att hålla huvudet ovanför ytan hela tiden. Kanske ska satsa på cyklop, snorkel och hela kittet. Då blir alla pensionärer säkert glada. Kanske de till och med kan öka takten med en snorkel bakom sig. Tror jag ska prova i morgon.

Tänk vad en skön kudde från IKEA kan ställa till det, om man sover märkligt på den. Jag antar att det är det som har hänt i alla fall. Stel i nacken och ingen lust att göra något alls. Så synd, jag som skulle städa idag. Men det är inte så mycket att göra. Jag får väl offra min eftermiddag framför tvn istället. Stackars mig.

Regn.

Typiskt. Jag som hade planerat att sitta inomhus och ha dåligt samvete för att jag inte är ute och njuter av solen.

Hur man sätter piff på en måndagskväll. Eller pop. Det är valfritt

Herregud
Så har det slutligen hänt. Jag som aldrig, aldrig någonsin skulle ha en blogg. Fast jag skulle å andra sidan aldrig, aldrig bli medlem i Facebook heller. Och det blev jag ju. Visserligen så där en två, tre år senare än alla andra, men medlem blev jag. Och näst intill beroende. Fast jag vill ändå inte göra så mycket väsen av mig. Helst inte synas alls. Fullt tillräckligt att snoka runt bland alla andras vardagsbekymmer. Men det var då jag kom på det: Det är ju det som är tjusningen med en blogg! Det GÅR ju faktiskt att vara alldeles anonym.  Och vad annars ska man göra när man inte hittar någon rolig blogg att läsa, man skapar en egen förstås- så kan man skriva precis vad sjutton man vill, bara för sitt eget höga nöjes skull. Åh, vad jag gillar internet!