Rastlösa fingrar

Jag tycker verkligen inte om väckarklockor. Verkligen inte. Man skulle nog kunna göra det enkelt och säga att jag hatar väckarklockor. Det där grälla tjutet, som alltid startar när man sover som bäst. Som talar om att natten är slut och en ny arbetsdag börjar. Men det finns värre sätt att vakna på än att väckarklockan ljuder. Som att mobilen ringer sisådär en tre timmar innan man hade tänkt börja fundera på att, eventuellt kliva upp. När det dessutom är jobbet som ringer och vill att jag ska komma in och jobba klockan tolv så blir det riktigt illa. Men inte det allra värsta scenariot. Det skulle ha varit min sista lediga dag på ett tag. Ännu en städdag som plötsligt försvann i tomma intet. Jag suckade djupt och lovade att komma in, som alltid.

Det allra värst väckningsscenariot har jag tack och lov, än så länge, inte upplevt. Min mardröm är att jobbet ringer för att tala om att jag försovit mig. Jag har aldrig någonsin försovit mig till jobbet, inte ens när jag var bagare och klev upp halv fem varje morgon. Ändå drömmer jag ofta mardrömmar om det. Jag avskyr att vara sen. I morse hade jag en sån dröm faktiskt. Jag drömde att jag var bagare och vaknade vid åtta. Den paniken blir extra ångestfylld i sovande tillstånd. Tack och lov blev jag väckt ur drömmen. Av telefonen. Men försovit mig hade jag i alla fall inte gjort!