Rastlösa fingrar

... uppför sig aldrig lika bra som när det är dags att gå till frisören. Det är som om det är hårstrånas sista, desperata försök att få mig att inte klippa av dem. Vilket så klart gör att jag sällan är särskilt nöjd när jag kliver ut från frisörsalongen, då jag har morgonens glänsande lockar i minnet.

I dag var jag helt säker på att jag ville göra något annorlunda. Eftersom mitt hår är tjockt, lockigt och allmänt oredigt, och därmed svår att experimentera med fanns det bara en utväg i mina ögon; klippa det kort.

Och jag vill gärna ha lite kortare hår, jag ber alltid min frisör att ta några centimeter till och går ändå därifrån besviken över att hon inte tog lite till. I dag fick jag som jag ville och gick därifrån med en tjock hårhjälm, helt klistrad runt mina runda kinder. Det lustiga var att i vanliga fall skulle jag inte bry mig så mycket, hår växer ju ut. Men det enda jag kunde tänka på i dag var att jag kanske ska träffa C för första gången i helgen, och jag hade gjort upp en bild i huvudet om hur jag skulle se ut då. I den bilden fanns ingen hårhjälm med.

Men vad fasiken, till helgen lever säkert mitt hår sitt eget liv igen.