Rastlösa fingrar

Jag är van att kväva känslor. Gå och muttra för mig själv, ja. Men konflikträdd till tusen.
Därför är det svårt när jag verkligen vill, och behöver ta en riktigt konflikt med någon. För när jag bli förbannand, då blir jag verkligen förbannad. Men då kan jag inte berätta varför jag är arg, eftersom alla känslor utbryter på en och samma gång. När jag blir förbannad börjar jag dessutom gråta. Det är som att vrida på en kran. Och då är det svårt att gräla med någon. Speciellt som jag inte tycker om att gråta inför andra.

Men då kommer det verkligt frustrerande. När galenskapen väl ha gått över, har jag också glömt allt jag blev förbannad över. Då har jag slutit mig igen och sopat igen alla spåren.

Det hände nu senast med en kompis. Han gjorde mig så förbannad att jag bara grät och skakade och vägrade prata om det. När han några dagar senare försökte gå till botten med det, kunde jag inte hitta någon ilska alls. Den diskussionen vann han lätt. Och inte kommer jag kunna sätta fingret på det igen, förr än han gör mig förbannad igen.

Ska det vara så svårt att bli så där lagom arg? Så att man ändå kan kan hålla ett någorlunda sansat samtal om det.