Rastlösa fingrar

Mamma lät lite nedstämd när jag ringde till henne för fjärde (om inte femte eller sjätte) gången i kväll. Hennes dator kraschade för ett par veckor sedan och mina tekniknissar till bröder fixade snabbt en smidig laptop till henne. Äldsta brodern hade hjälpt henne starta upp datorn, men tydligen inte så mycket mer. Nu suckade hon över att hon förlorat alla adresser som funnits på den gamla datorn.
"Vilka adresser?" undrade jag förvånat. Och såg framför mig hur hon hade haft någon slags worddokument med viktiga adresser.
"Mailadresser! På gmail."

Efter att ha övertygat henne om att gmail inte sparades på datorn stötte vi på nästa problem. Hon mindes inte lösenordet, eftersom hon haft automatisk inloggning. Av någon anledning kom jag ihåg det och jag fick henne att försöka logga in. Efter att ha påminnt henne om hur man gjorde ett @, och tålmodigt väntat medan hon lagt ner mobilen för att använda båda händerna, lugnat henne när inloggningen misslyckades, och sedan fnissat lite över att hon, trots pekfingervalsen, stavat sitt namn fel, lyckades slutligen inloggningen. Men samtidigt började jag fundera över hur det kommer vara om så några år, när jag är i hennes sits. När tekniken utvecklas fortare än vad jag orkar med.

Mamma tackade så mycket med orden: "Du ser, vad ni kan som inte jag kan."
"Du kan ju en massa som inte vi kan."
"Pfft, som vaddå?"
"Tja, laga mat? Jag ringer ju ofta om sånt."
"Äsch... Fast jag kan ju sy. Lite grann i alla fall."

Så nu måste jag lära mig sy. Nåt måste jag ju briljera i när mina snorungar fnissar över mina teknikkunskaper.