Rastlösa fingrar

En sak har jag lovat mig själv; Nästa gång jag flyttar ska jag ha körkort! Sen får vi se hur det blir med den saken, men jag är så trött på att släpa saker uppför backen till lägenheten. D hade ju hjälpt mig flytta det mesta från Bandhagen, och tur var väl det, annars vet jag inte hur jag hade överlevt. Men eftersom vi flyttade det mesta en vecka innan jag måste flytta in var jag tvungen att lämna en del, som jag trodde att jag lätt skulle kunna ta på en vända. Men det blev många vändor från pendeln, med orangutangarmar släpandes i marken.

Men sista vändan hade jag en stor påse med mitt täcke och så en tung papperskasse med lite sistaminuten grejer. Saker man hittar och tänker "Jävlar, den här också ja". Lite underkläder, ett paket spagetti, en väckarklocka, en handduk med en kökskniv invirad i. Och annat panikpackat.

Allt gick bra tills dess att jag klev av tunnelbanan på T-Centralen. Jag hann inte ta många steg ut på perrongen innan papperskassen sprack i botten och allt rann ut. Där låg mina fula tanttrosor och spagetti över hela stengolvet. Jag sjönk snabbt ner på knä, hela påsen var förstörd, vad fan gör jag nu? Det var för mycket för att jag ska kunna ta allt i famnen. Ska jag gå och bära på täcket och lägga alla saker i den påsen? Det kändes inte så kul att ha ett stort täcke i famnen, men vad skulle jag göra? Jag försökte snabbt krafsa ihop mina tillhörigheter, medan pendlare klev över mig. En kvinna kom plötlsigt springandes med en systemetkasse. "Den är liten, men vill du ha den ändå?" Hon såg rörd ut över min tacksamhet. I samma ögonblick som hon försvann kom jag på att jag stoppat ner en plastkasse i sista stund. Och där var en påse med skor, och en lite kasse med kryddor. Tillslut lyckades jag pula ner allt i mina kassar och slank snabbt iväg, men påsar dansande runt handlederna. Ungefär som en hemlös som stuvat ner allt h*n äger i olika påsar. Tur att i alla fall jag visste att täcket och väckarklockan skulle till min nya lägenhet, och inget annat.