Rastlösa fingrar

Efter ett kallt bad häromdagen blev jag oerhört sugen på en varm efterrätt. Det är fördelen med att vara hemma hos mamma, jag kan baka nästan precis när jag känner för det. Dessutom kan jag gå direkt ut i trädgården och plocka in solvarma hallon till pajerna.

Fast dagen därpå gjorde jag en dumhet genom att ställa mig på vågen. Jag har sparkat på mig sedan dess, inte för att jag ställde mig på vågen men för att jag återigen har svikit mig själv. Det gick ju så bra! Nu måste jag börja om igen. Gaaaaaah!

Så då är det bara att lägga om rutinerna. Ännu en bra sak med att vara hos mamma, hon har tränigsredskap.

I dag har det regnat hela dagen i den lilla hålan i mellaresta Sverige. Inte ett sånt där stillsamt regn som långsamt strilar nerför fönstret utan ett sånt där kraftigt, högljutt regn som vräker sig ner och samlas i stora pölar på gatan. Jag hade glömt att det var möjligt med dagar där det regnar hela tiden. Jag stannar upp ibland, ser ut genom fönstret och utbrister "Oj, det regnar fortfarande!"

Nu är den svenska sommaren som den ska igen.

Inte för att jag vill klaga på mitt jobb, men bagare är kanske inte världens bästa sommarjobb. Inte nog med att jag måste lägga sig medan det fortfarande är ljust ute, och grannarnas ungar har vattenkrig utanför fönstret, jag ska dessutom vistas i en lokal där en 250 graders ugn spyr ut sin värme. Så fort jag träder in i kaféet och rundat svängdörren in till bageriet, känner jag en vägg av hetluft slår emot mig. Redan när jag byter om börjar svetten rinna längs ryggen och att ta på sig tjocka bagarbyxor känns inte alls särskilt lockande. Värmen lägger sig som en tunn hinna på hela kroppen, som man inte blir av med förr än ungeför en och en halv timme efter jobbets slut.

Men jag ska kanske inte gnälla så mycket, när jag äntligen får baka. Dessutom var det inte riktigt lika kvavt utomhus idag, jag lyckades till och med slumra till riktigt ordentligt på eftermiddagen. Och det var inte i går

Jahopp, jahopp. När det ena funkar, är det det andra som krånglar istället. Mitt skrivarkaos gick över med en smäll för ett par dagar sen och plötsligt verkade allt stämma. Det var ett sånt där magiskt ögonblick. Jag vaknade en morgon, och plötsligt så samarbetade min hjärna med pennan. De ord och bilder jag skapade i huvudet kunde plötsligt pennan översätta, och i alldels rätt takt dessutom. Nästan så att pennan jobbade fortare än hjärnan. Karaktärerna visade mig vägen i historien, förde handlingen vidare och introducerade plötsligt nya karaktärer.

Ett sånt skrivarflöde är det synd att ignorera och därför har det inte blivit något skivet på bloggen. Verkade lugnast så.

I dag har vädret inte varit så där klibbigt varmt som de senaste dagarna. Det har varit lite märkligt väder, då det har varit lite småkyligt, men samtidigt visar termometern på 20 grader.

Det är lite smått kyligt i vardagsrummet, eftersom jag inte har orkat klättra upp och stänga det, men just ikväll tar jag gärna på mig en lite tjockare tröja. För det luktar alldeles underbart ute ikväll. Det lukar regn.

Och så har man skaffat sig ett nytt beroende: Färskpotatis. Plösligt kan jag äta allt med färskpotatis. Men det är nästan så att jag blir irriterad vissa gånger när jag kommer på att jag bör äta något till potatisen.

Men jag kan alltid hoppas att det här beroendet går över. Annars blir det lite jobbigt om några veckor när potatisen återgår till sin normala, knytnävsstora storlek.

Hurra för kolhydrater!

... och jag spelade en mycket viktig roll