Rastlösa fingrar

Sov över i H:s lilla mysiga stuga häromnatten. H lagade en gudomlig fisksoppa till mig, och vi avslutade kvällen med varm choklad framför brasan.

Mitt i natten kände jag en kall nos mot min arm, och en trött suck som en pust i ansiktet. Några minuter senare landade H:s hund E med en duns i fotändan av soffan jag sov på. E är verkligen ingen liten knähund, men soffan är stor och vi fick gott om plats bägge två. Under natten hade jag vid nåt tillfälle rullat ihop mig själv till en liten boll. Något E visst tog som en invit att krypa längre upp i soffan. När jag sedan vaknade igen låg jag nästan dubbelvikt, och E låg raklång tryckt mot mina ben. Lite svårt att somna om i det läget, men oj vad mysigt. Lite Sovsällskap är aldrig fel. Även om sällskapet nyser och småfiser natten igenom.

Nu ska det ta mig tusan bli av! Jag och H ska träffas i morgon. Hon ska plugga och jag ska skriva på min mycket ambitiösa bok. Sen blir det väl lite (mycket) snack och en (eller två) fika därimellan. Kan knappt vänta till i morgon.

Jag är van att kväva känslor. Gå och muttra för mig själv, ja. Men konflikträdd till tusen.
Därför är det svårt när jag verkligen vill, och behöver ta en riktigt konflikt med någon. För när jag bli förbannand, då blir jag verkligen förbannad. Men då kan jag inte berätta varför jag är arg, eftersom alla känslor utbryter på en och samma gång. När jag blir förbannad börjar jag dessutom gråta. Det är som att vrida på en kran. Och då är det svårt att gräla med någon. Speciellt som jag inte tycker om att gråta inför andra.

Men då kommer det verkligt frustrerande. När galenskapen väl ha gått över, har jag också glömt allt jag blev förbannad över. Då har jag slutit mig igen och sopat igen alla spåren.

Det hände nu senast med en kompis. Han gjorde mig så förbannad att jag bara grät och skakade och vägrade prata om det. När han några dagar senare försökte gå till botten med det, kunde jag inte hitta någon ilska alls. Den diskussionen vann han lätt. Och inte kommer jag kunna sätta fingret på det igen, förr än han gör mig förbannad igen.

Ska det vara så svårt att bli så där lagom arg? Så att man ändå kan kan hålla ett någorlunda sansat samtal om det.

... uppför sig aldrig lika bra som när det är dags att gå till frisören. Det är som om det är hårstrånas sista, desperata försök att få mig att inte klippa av dem. Vilket så klart gör att jag sällan är särskilt nöjd när jag kliver ut från frisörsalongen, då jag har morgonens glänsande lockar i minnet.

I dag var jag helt säker på att jag ville göra något annorlunda. Eftersom mitt hår är tjockt, lockigt och allmänt oredigt, och därmed svår att experimentera med fanns det bara en utväg i mina ögon; klippa det kort.

Och jag vill gärna ha lite kortare hår, jag ber alltid min frisör att ta några centimeter till och går ändå därifrån besviken över att hon inte tog lite till. I dag fick jag som jag ville och gick därifrån med en tjock hårhjälm, helt klistrad runt mina runda kinder. Det lustiga var att i vanliga fall skulle jag inte bry mig så mycket, hår växer ju ut. Men det enda jag kunde tänka på i dag var att jag kanske ska träffa C för första gången i helgen, och jag hade gjort upp en bild i huvudet om hur jag skulle se ut då. I den bilden fanns ingen hårhjälm med.

Men vad fasiken, till helgen lever säkert mitt hår sitt eget liv igen.