Rastlösa fingrar

Äntligen lyckades jag hitta tid, ork och lust för att göra det som jag har planerat och längtat efter så länge: Syltkakor! Och så fick jag äntligen tillfälle att använda mitt fantastiska bakplåtsställ.

Jag är så glad att jag hittade det! Sist jag bakade småkakor ställde jag till slut varma plåtar på golvet. Vad sjutton ska man göra när alla arbetsytor är av trä?

Nu återstår bara den jobbigaste delen av dem alla, och nej jag menar inte disken, den är faktiskt avklarad. Jag måste försöka hålla handen från kakburken. Tur att de åtminstone är fina att titta på.

Ett oväntat besked på jobbet gör att mitt fattiga år blev rätt kort. Från och med april kommer jag jobba heltid, och istället för att enbart oroa mig blå försöker jag fokusera på vad den tryggade ekonomin innebär. Att jag skulle kunna skaffa katt. Min jobbiga hjärna har så klart fortfarande invändingar men nu finns egentligen inga betungande hinder. Jag har någonstans att bo, och ett heltidsjobb. Och på något sätt har jag redan kunnat se de ludna öronen sticka upp i soffan. I stället för att fokusera på det som kan bli fel så drömmer jag om det som kan bli rätt. Och drömma är ju aldrig fel.

Mamma lät lite nedstämd när jag ringde till henne för fjärde (om inte femte eller sjätte) gången i kväll. Hennes dator kraschade för ett par veckor sedan och mina tekniknissar till bröder fixade snabbt en smidig laptop till henne. Äldsta brodern hade hjälpt henne starta upp datorn, men tydligen inte så mycket mer. Nu suckade hon över att hon förlorat alla adresser som funnits på den gamla datorn.
"Vilka adresser?" undrade jag förvånat. Och såg framför mig hur hon hade haft någon slags worddokument med viktiga adresser.
"Mailadresser! På gmail."

Efter att ha övertygat henne om att gmail inte sparades på datorn stötte vi på nästa problem. Hon mindes inte lösenordet, eftersom hon haft automatisk inloggning. Av någon anledning kom jag ihåg det och jag fick henne att försöka logga in. Efter att ha påminnt henne om hur man gjorde ett @, och tålmodigt väntat medan hon lagt ner mobilen för att använda båda händerna, lugnat henne när inloggningen misslyckades, och sedan fnissat lite över att hon, trots pekfingervalsen, stavat sitt namn fel, lyckades slutligen inloggningen. Men samtidigt började jag fundera över hur det kommer vara om så några år, när jag är i hennes sits. När tekniken utvecklas fortare än vad jag orkar med.

Mamma tackade så mycket med orden: "Du ser, vad ni kan som inte jag kan."
"Du kan ju en massa som inte vi kan."
"Pfft, som vaddå?"
"Tja, laga mat? Jag ringer ju ofta om sånt."
"Äsch... Fast jag kan ju sy. Lite grann i alla fall."

Så nu måste jag lära mig sy. Nåt måste jag ju briljera i när mina snorungar fnissar över mina teknikkunskaper.

Det där med att bli sjuk ungefär samtidigt som flyttlasset gick var inte så vidare bra planerat. För det enda jag gör nu är jobbar och vilar. Jobbar och vilar, vilar och jobbar. Nu är jag så shoppingsugen så jag tror jag spricker. Jag vill bläddra bland gardiner, släpa hem stora krukväxter och klämma på kuddar. Jag var nära att beställa ett matbord från ellos, bara för att. Är jag inte pigg till helgen vet jag inte vad jag gör. Då lär jag få returnera kuddar i fel storlek, skira gardiner och matbord i fel färg i flera veckor framöver.

H har börjat prata om att vi ska ut och dansa. Hon gör så ibland. Det hjälper inte hur mycket jag än blundar, håller för öronen, skakar på huvudet och ropar "Nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej,nej, nej, nej, nej"

Fast å andra sidan, så är det ju jag som brukar vinna i slutändan. För trots att vi har varit vänner i snart sex år (jäklar, är det så länge?) så har vi bara varit ute för att söka dansgolv en gång. Och då misslyckades vi. Vi gick runt i regnet och försökte hitta ett dansgolv med 18årsgräns, jag höll på att få ett ovälkommet ragg på 7eleven, och kvällen avslutades med att vi drack en massa juice och sjöng Oruplåtar längs Stockholms blöta gator.

H förde det på tal igen. "Vi ska gå ut i Stockholm" Punkt. Och jag började genast med mitt nej, nej, nej igen. Men så såg jag framför mig, hur jag skulle göra mig i ordning. Locka håret, få linserna på plats. Och kände ett välbehag. Men å andra sidan har jag varit sjuk i snart fyra veckor, och har hasat runt i bekämast möjliga. Det skulle vara så skönt att känna sig lite fräsch igen! Men måste jag göra det på ett högljutt ställe med en massa fulla människor? Vad är det för fel på att fixa till sig lite för en middag på stan, eller bara en mysig hemmakväll i Hålan utan Ljus? Vavavavava?

Det är lustigt hur snabbt man kan känna sig hemma någonstans. Den ÄR min lägenhet nu. Mitt kök, min hall, mitt sovrum. Även fast jag vet att egentligen är den inte min. Jag har den till låns i ett år. Jag vet det. Jag vet, jag vet, jag vet. Och ändå. Det svider till lite grann jag snokar runt på E:s facebooksida, och ser bilder från min lägenhet. Som ju är hennes. Och det enda jag vill ropa är: "Vad gör du i mitt kök bitch?!"

Nu är det synd att man inte kan skicka dofter via internet, för jäklar i min lilla låda vad gott det luktar i mitt kök i kväll. Jag lägger till ett nyårslöfte, lite sent in på året, men ändå, jag ska baka mer matbröd. Eller baka mer över huvud taget. Hmmm, och kanske låta bli att äta upp allt på en gång. Det kan nog bli ett knepigare löfte.