Rastlösa fingrar

Jag insåg precis en sak. Melodifestivalen drar snart igång, och jag ser inte fram emot det. Inte ett endaste litet dugg. Usch, hur ska det här gå? Har jag gått och blivit tråkigare på sistone? Eller är det kanske melodifestivalen som blivit tråkigare. Måste vara så.

Det är jobbigt när man vill vara en självständig kvinna, utan att helt klara av det. Extra svårt när familjen som eventuellt skulle klara av det bor nästan 40 mil bort. De hjälpte mig att montera och få garderoben från IKEA på plats, vad det däremot inte fanns tid till var borra hål till handtagen.

Så här står jag, självständiga kvinna, utan någon borr i min ägo, och med tanke på mitt ögonmått så skulle förmodligen ändå inte slutresultatet bli särskilt bra. Så vad göra?

Tja, jag må vara lite ohändig, men då får man ju faktiskt inte var dum. Så i helgen inhandlade jag en rulle dubbelhäftande tejp, och det funkade faktiskt!

Det är inte speciellt snyggt, och kommer knappast hålla i längden. Men vaddå, jag har ju en hel rulle! Nu ska jag ta och tejpa upp brandvarnaren i taket. Och låta bli att fantisera om hur det skulle vara att klä in baksidan av hallspegeln i tejp. Sju års olycka orkar jag inte med just nu.

 

 

Jag hade ett par kära vänner över häromdagen. Före detta sambos kan man också kalla dem. Det blev mycket trevligt, trots att jag hade jobbat och hostat mig fram hela helgen. Jag hade velat göra en rejäl efterrätt, men fick erkänna mig besegrad, orken fanns inte där. Så jag drog fram de kakor jag i alla fall hunnit göra under veckorna och massor av te till det.

Det har varit en trött dag i dag. Jag kände det redan när klockan ringde, även fast jag måste ha sovit i åtminstone nio timmar så var hjärnan dimmig och trög. Efter en stressig dag på jobbet hade jag huvudvärk och ville bara sova.

Men eftersom mamma kommer på besök i morgon och jag hade några övermogna bananer liggandes så hade jag lovat mig själv att sno ihop en banakaka, och diska och städa lite. Baka gjorde mig lite piggare, men jag var ändå rätt sugen på att sova, när jag plötlsigt snubblade över en enorm hög med rena lakan från förra veckan. Av någon anledning bestämde jag mig då, kl 23:15 att ställa mig och stryka. Lakan. Jag har aldrig någonsin strykit mina lakan tidigare. Och jag har aldrig dragit fram strykbrädan när huvudet skriker efter sömn. Fasiken vad jobbigt det var. Men lakanen ligger nu finnt ihopvikta där de ska ligga. Undrar vad det är för fel på mig. Hoppas det inte är allvarligt. Så, nu ska jag sluta babbla och sova istället. Nu.

Det verkar som om min hals aldrig tänker bli normal igen. Det är ju synd för min hals eftersom jag hade tänkt jobba i morgon. Jag har varken råd eller samvete att låta mina kolleger jobba arslet av sig bara för att min hals har hyss för sig. Så hör du det nu, nu slutar du producera äckligt, segt slem och ser till så att stämbanden fungerar igen, mmmkey? Jag offrar ju mig, jag kan inte räkna alla koppar honungsvatten jag har pinat i mig, och jag har tagit det så lungt det går, inte rusat runt och gjort alla de där sakerna som jag hade velat göra nu när jag var ledig. Så skärp till dig nu, det räcker med dumheter, jag fattar vinken, du finns och det är jag tacksam för.

Jag vet inte vad som hände. Det gick rätt fort. Helt plötsligt fick min sandal inte fäste. Jag var på väg på min tredje runda till tvättstugan. Gick faktiskt ironiskt nog och tänkte på att jag hört väldigt lite av mina grannar trots att jag varit hemma hela dagen. På andra trappsteget gled plötsligt foten, jag landade på rumpan och studsade ner två steg. AJ! Jäklarns vad ont det gjorde. Vilket brak det blev. Vet inte vad som gjorde ondast, rumpan på stentrappan eller det faktum att mina grannar fick börja undra vem som använt trappgången till rutchkana. Jag drog mig upp direkt, vågade inte sitta kvar och känna efter, linkade in i tvättstugan så fort det gick. Inte förr än jag stängt dörren om mig slog det mig att jag haft en jävla tur, tänk om jag inte hade varit baktung, och ramlat framåt istället. Jag hade blivit blodpannkaka mot stenväggen. I dag tycker jag om min rumpa, även om den nog snart är rätt blå.

När jag bodde i Bandhagen (gud så skönt att skriva det i dåtid!) orkade jag inte göra så mycket på lediga dagar. Oftast låg jag länge i sängen och satt sedan i soffan framför tvn så länge jag orkade. Hade jag något på agendan, städa, diska, laga mat sköt jag på det så länge det gick. Jag var bara trött, trött, trött.

Jag har nu påbärjat tre inlägg som sedan inte kommer någonstans. Orden och känslan finns där, men någonstans halvvägs försvinner det. Ganska frustrerande, men det är väl bara att gilla-la-la-la läget och hosta upp en lunga till.

Och nu var lägenheten tömd på folk. Man snubblar inte över en bror någonstans. Tomt. Jaha, vad gör man nu då? Förmodligen röjer upp lite till och försöker lägga alla saker på platser man sedan kommer ihåg. Men ryggen är arg och vill inte alls flänga omkring med en massa papperskassar. Kanske bäst att försöka få ihop min allra första Billybokhylla. Synd bara att jag är dålig på att läsa beskrinvningar och oftast upptäcker ungefär halvvägs att någon del sitter fel. Men det är bara att försöka. Igen och igen. Svik mig inte, Billy!

En sak har jag lovat mig själv; Nästa gång jag flyttar ska jag ha körkort! Sen får vi se hur det blir med den saken, men jag är så trött på att släpa saker uppför backen till lägenheten. D hade ju hjälpt mig flytta det mesta från Bandhagen, och tur var väl det, annars vet jag inte hur jag hade överlevt. Men eftersom vi flyttade det mesta en vecka innan jag måste flytta in var jag tvungen att lämna en del, som jag trodde att jag lätt skulle kunna ta på en vända. Men det blev många vändor från pendeln, med orangutangarmar släpandes i marken.

Men sista vändan hade jag en stor påse med mitt täcke och så en tung papperskasse med lite sistaminuten grejer. Saker man hittar och tänker "Jävlar, den här också ja". Lite underkläder, ett paket spagetti, en väckarklocka, en handduk med en kökskniv invirad i. Och annat panikpackat.

Allt gick bra tills dess att jag klev av tunnelbanan på T-Centralen. Jag hann inte ta många steg ut på perrongen innan papperskassen sprack i botten och allt rann ut. Där låg mina fula tanttrosor och spagetti över hela stengolvet. Jag sjönk snabbt ner på knä, hela påsen var förstörd, vad fan gör jag nu? Det var för mycket för att jag ska kunna ta allt i famnen. Ska jag gå och bära på täcket och lägga alla saker i den påsen? Det kändes inte så kul att ha ett stort täcke i famnen, men vad skulle jag göra? Jag försökte snabbt krafsa ihop mina tillhörigheter, medan pendlare klev över mig. En kvinna kom plötlsigt springandes med en systemetkasse. "Den är liten, men vill du ha den ändå?" Hon såg rörd ut över min tacksamhet. I samma ögonblick som hon försvann kom jag på att jag stoppat ner en plastkasse i sista stund. Och där var en påse med skor, och en lite kasse med kryddor. Tillslut lyckades jag pula ner allt i mina kassar och slank snabbt iväg, men påsar dansande runt handlederna. Ungefär som en hemlös som stuvat ner allt h*n äger i olika påsar. Tur att i alla fall jag visste att täcket och väckarklockan skulle till min nya lägenhet, och inget annat.

Som i flyttkaos. Jag undrar hur mycket jag kommer glömma och hur lång tid det tar innan jag har kolla på var alla grejer är. Plösligt har jag inte kontroll längre. Gaaah!

Hej då Bandhagen! Jag kommer inte sakna dig.

En av nackdelarna med att jobba på ett bageri visade sig ganska tydligt idag. Jag skulle precis gå på lunch när en väldoft plötsligt nådde mina näsborrar. Sniffande tog jag mig in i bageriet och upptäckte ett helt stick med syltkakor. Jäklarns, småkakor som är bland det bästa jag vet. Jag stod en stund och vädrade mot plåtarna och hörde plötsligt D som mässade i bakgrunden.
"Men ta en då, ta två!"
Jag morrade tillbaka och gick och plockade fram min pasta ur micron. D skrattade mullrande när jag snabbt slank in på personalrummet för att äta min lunch, men när tallriken var tom trädde så klart sockersuget in. Tassande på tå tog jag mig in i bageriet igen, men då var kakorna undanplockade. Vilken tur för mig. Men jag återvände mycket besviken till arbetet. Jag borde kanske ha norpat en när jag hade chansen.

Senare upptäckte jag att vi hade en bricka kakor ute i en av diskarna. Jag undvek att titta på dem, ända till en kund ville köpa ett hekto. En kaka slank ur min tångs grepp och ner på golvet, tänkte inte så mycket på det förr än nån timme senare. Där kunde den ju inte ligga. Den försvann snabbt in i min mun, innan jag hann tänka. Den var lika god och spröd som jag visste den skulle vara. Självdiciplin är nog rätt underskattat ändå.

... Får man dekorera de delar av lägenheten man kan. Ser fram emot när mina kartonger kommer ner till Stockholm. Packa upp, ställa allt på rätt ställe. Fundera lite, och sedan flytta det till ett nytt rum. Nu har jag ju plötsligt fem rum jag kan pynta. Kommer bli en massa knatande fram och tillbaka. Det är ju bra, då behöver jag inte skaffa gymkort i år heller.

 

 

 

 

Jag hittade den här burken när jag torkade av några hyllor på jobbet. Mer undehållning än så behövdes inte en trött måndag som denna. Det är en av fördelarna med att jobba på ett bageri, alla är så fnissigt trötta på eftermiddagen. Även jag, även om jag börjar jobba 6 timmar senare än övriga. Men man har ju inte roligare än vad man gör sig.

Min hjärna är slutkörd och skulle egentligen behöva vila. Men jag vill inte sova. Jag vill inte ha måndag. Trots att det egentligen bara är till min fördel då måndag gör att det blir lite närmare onsdag.

Så istället för att göra min kropp till viljes surfar jag runt på nätet och gör ingenting alls. Äter ostbågar eller rotar runt efter överbliven knäck. Inte bra. Trodde ett tag att jag skulle packa ihop det sista, det känns ju som en rolig tanke. Men nej, jag hamnade i en hög på sängen och ringde mamma och jämrade mig istället. Det funkade bra i ungefär 10 minuter, sedan ville hon sova. Jahopp, jahopp. Kanske bäst att se om internet har nåt nytt att säga. Var ju hela 10 minuter sedan sist jag kollade.

Tre nätter kvar. Det verkar som om det är bäst att jag upprepar det. Tre nätter. Sen flyttar jag.
Tre nätter. Tre nätter. Tre nätter. Nä, känns fortfarande inte annorlunda. Men min mamma är glad.

 

Till min förvåning bjöd Jp in mig på nyårsmiddag med hans familj. Jag visste inte riktigt vad jag skulle tro om det, och det vet jag fortfarande inte. Ibland tror jag att jag aldrig kommer förstå. Kanske man helt enkelt inte alltid vet var man har vissa personer. Somliga passar inte in i välordnade fack.

Hela kvällen var märkligt smärtfri. Jag vet aldrig hur jag är när jag är med människor jag inte träffat förr. Jag hade en kväll hos H i färskt minne. Sa jag två ord på en och samma gång var det en bedrift. Men jag var märkligt lugn när jag klev in i lägenheten. Och samtalet flöt på bra. Maten var god och det hela blev riktigt trevligt. Och alkoholfritt. Vilket var väldigt skönt. Annars hade jag säkert pinat i mig lite, bara för att inte vara till besvär.

Vid tolvslaget skålade vi i Pommac och jag och Jp stod på balkongen och beundrade himlens sprakande. Vi lyfte skrattande våra glas och skålade för mitt fattiga år. En bättre kväll än jag någonsin hade kunnat hoppas på. Förutom en sak. Pirret var tillbaka. Tusan också.

I natt sov jag första natten i lägenheten. Ett fantastiskt sätt att börja det nya året på enligt mig, och nu vet jag även att soffan går att sova på. På morgonen släpade jag mig upp för att gå och köpa frukost och åt den sedan i mitt snygga kök.

Men jag har nog fortfarande inte fattat det. Eller så är jag helt känslokall och likgiltig. Alla blir så glada för min skull och frågar om jag hjular av glädje. Och jag svarar besviket; "Nej. Men det kommer väl snart."
Men det kanske inte är meningen att det ska komma. Det kanske inte blir mer känslor än så här. Fast har jag tur så har den extremt praktiska delen av min hjärna tagit över. Som planerar och planerar och planerar. Så när det jag planerade väl händer så njuter jag inte av det. Då planerar jag nästa steg. Så nu planerar jag in att jag ska sluta planera om så där en två veckor kanske. Kanske en strimma lycksalig glädje kan infinna sig då?