Rastlösa fingrar

 

 

 

 

Jag hittade den här burken när jag torkade av några hyllor på jobbet. Mer undehållning än så behövdes inte en trött måndag som denna. Det är en av fördelarna med att jobba på ett bageri, alla är så fnissigt trötta på eftermiddagen. Även jag, även om jag börjar jobba 6 timmar senare än övriga. Men man har ju inte roligare än vad man gör sig.

Min hjärna är slutkörd och skulle egentligen behöva vila. Men jag vill inte sova. Jag vill inte ha måndag. Trots att det egentligen bara är till min fördel då måndag gör att det blir lite närmare onsdag.

Så istället för att göra min kropp till viljes surfar jag runt på nätet och gör ingenting alls. Äter ostbågar eller rotar runt efter överbliven knäck. Inte bra. Trodde ett tag att jag skulle packa ihop det sista, det känns ju som en rolig tanke. Men nej, jag hamnade i en hög på sängen och ringde mamma och jämrade mig istället. Det funkade bra i ungefär 10 minuter, sedan ville hon sova. Jahopp, jahopp. Kanske bäst att se om internet har nåt nytt att säga. Var ju hela 10 minuter sedan sist jag kollade.

Tre nätter kvar. Det verkar som om det är bäst att jag upprepar det. Tre nätter. Sen flyttar jag.
Tre nätter. Tre nätter. Tre nätter. Nä, känns fortfarande inte annorlunda. Men min mamma är glad.

 

Till min förvåning bjöd Jp in mig på nyårsmiddag med hans familj. Jag visste inte riktigt vad jag skulle tro om det, och det vet jag fortfarande inte. Ibland tror jag att jag aldrig kommer förstå. Kanske man helt enkelt inte alltid vet var man har vissa personer. Somliga passar inte in i välordnade fack.

Hela kvällen var märkligt smärtfri. Jag vet aldrig hur jag är när jag är med människor jag inte träffat förr. Jag hade en kväll hos H i färskt minne. Sa jag två ord på en och samma gång var det en bedrift. Men jag var märkligt lugn när jag klev in i lägenheten. Och samtalet flöt på bra. Maten var god och det hela blev riktigt trevligt. Och alkoholfritt. Vilket var väldigt skönt. Annars hade jag säkert pinat i mig lite, bara för att inte vara till besvär.

Vid tolvslaget skålade vi i Pommac och jag och Jp stod på balkongen och beundrade himlens sprakande. Vi lyfte skrattande våra glas och skålade för mitt fattiga år. En bättre kväll än jag någonsin hade kunnat hoppas på. Förutom en sak. Pirret var tillbaka. Tusan också.

I natt sov jag första natten i lägenheten. Ett fantastiskt sätt att börja det nya året på enligt mig, och nu vet jag även att soffan går att sova på. På morgonen släpade jag mig upp för att gå och köpa frukost och åt den sedan i mitt snygga kök.

Men jag har nog fortfarande inte fattat det. Eller så är jag helt känslokall och likgiltig. Alla blir så glada för min skull och frågar om jag hjular av glädje. Och jag svarar besviket; "Nej. Men det kommer väl snart."
Men det kanske inte är meningen att det ska komma. Det kanske inte blir mer känslor än så här. Fast har jag tur så har den extremt praktiska delen av min hjärna tagit över. Som planerar och planerar och planerar. Så när det jag planerade väl händer så njuter jag inte av det. Då planerar jag nästa steg. Så nu planerar jag in att jag ska sluta planera om så där en två veckor kanske. Kanske en strimma lycksalig glädje kan infinna sig då?

Jag vet att jag ropade "Visst, men kom inte hem igen, då kan du vara där ute i kylan." Och jag menade det. Jag vill inte ha dig där inne. Inte när du beter dig så där. När vi slåss och brottas, skriker och hotar. När din blick är stirrig och du bara har en enda tanke i huvudet. När allt som håller dig ifrån det ska slås ner.

Jag funderade mycket på om jag borde ha dåligt samvete över att du gjorde som jag sa. Jag brukar ju älta saker. Och jag vände ut och in på mig. Funderade när du inte kom hem på natten och mamma mumlade om vi "Ska behöva ha begravning mitt i allt nu också". Men nej. Jag fick inte dåligt samvete. Kanske fick jag dåligt samvete över att jag inte fick dåligt samvete. Men om du nu ska göra som jag beordrar dig skulle du väl ha hållit dig inne som jag först bad dig om?

Och jag bekymrades inte så mycket av det, trots att det var 30 grader kallt. Det har ju hänt förut. Att du försvunnit och sedan kommit hemklampande mitt i natten efter att ha sovit ruset av dig i en fyllecell. Men när klockan närmade sig lunch på julaftonsmorgon, och du fortfarande inte dykt upp började ändå tankarna snurra. Och när jag sedan hörde J1 ringa in en anmälan om försvunnen högg det till i magen. När hade vi sett dig senast? Vad hade du på dig? Var du i god kondition? Brukade du dricka i sällskap av andra? Sedan väntan på att de skulle ringa tillbaka. Hade du halkat och ramlat i en snöhög? Och sedan ilskan när vi fick veta att du själv skrivit ut dig från sjukhuset, vägrat sjuktransport och sedan förmodligen fortsatt din privata fest. Och det värsta av allt, att alla känslor rann av och likgiltigheten inträdde istället. Julen gled in i gamla vanor och traditioner. Vi hade trevligt ihop, utan dig. Vi är ju så vana.

Satt med D på lunchen häromdagen och pratade om sängar. Efter att ha sovit i lånade sängar i sex år är säng det som står högst upp på önskelistan. Helst en dubbel sådan. Till mig själv.

Jag försökte beskriva den säng jag först förr för.


www.ikea.se

Det gick inte så bra. D flinade bara när jag försökte dra till med ord som "mässingstolpar".
"Sånt är bra när man ska spänna fast handbojorna" Flinade han över kaffekoppen.
"Mmm, jag förstår att du har STOR erfaranhet av det." Skrattade jag. Tanken var så oerhört osannolik. Svårt att förklara om man inte träffat D. Snälla lilla D, som alltid rodnar mest när jag och M pratar sex. Det är ju därför vi pratar sex, för att få D att rodna. D som är prästson och träffade sin fru när han var 17. Tanken på att han spännde fast sin fru i sängen var så otänkbar. Men när jag sneglade på honom igen när han läste sin löpartidning så började jag ändå fundera. Vem vet, i de lugnaste vatten?

... är det lite tråkigt att det ska ta nästan en hel månad innan det sjunker in. Helt plötsligt är jag med lägenhet. Och som vanligt när det händer något positivt i mitt liv så går det undan när det väl händer. 4 dagar efter att jag hört talas om att E hade en lägenhet att hyra ut, hade vi skrivit kontrakt.

Jag har nog fortfarande inte rikitgt fattat det. D hjälpte mig köra saker ifrån Bandhagen idag. Vi lyckades proppa in allt i hans bil och var klara mindre än en timme senare. Efter att ha kramat D och vinkat av honom återvände jag till min kala lägenhet och bara stod. Smekte med handen över hallväggen och viskade "Hej." Försöker förstå att jag har en hall. Och ett kök, med eget kylskåp. Det går inte så bra. Just nu snurrar mitt huvud av praktiska detaljer med flytt, Ikea och ekonomi. Men jag vet att det kommer sjunka in snart. Och jävlar vad jag ska njuta då.

Hösten är duktig på att göra mig deppig. Allt känns så mycket värre när det börjar bli mörkt ute. Just nu känns allt hopplöst. Jag trivs inte med det jag jobbar med och inte där jag bor. Och det känns så hopplöst när jag inte kan göra något åt det. Jag kastar mig över alla bostadsannonser utan respons, på arbetmarknaden står det också still.

Jag närmar mig nu den tredje julen i min "tillfälliga bostad". Det är inget jag ser fram emot. Jag ser inte fram emot någonting längre. Ibland undrar jag varför jag envisas med att bo kvar i Stockholm. Det finns ju inget som håller mig kvar här egentligen. Men frågan är väl om det finns fler jobb i övriga Sverige. Fasiken, jag förstår att livet inte alltid kan vara fantastiskt men kan jag inte få landa snart?

Sov över i H:s lilla mysiga stuga häromnatten. H lagade en gudomlig fisksoppa till mig, och vi avslutade kvällen med varm choklad framför brasan.

Mitt i natten kände jag en kall nos mot min arm, och en trött suck som en pust i ansiktet. Några minuter senare landade H:s hund E med en duns i fotändan av soffan jag sov på. E är verkligen ingen liten knähund, men soffan är stor och vi fick gott om plats bägge två. Under natten hade jag vid nåt tillfälle rullat ihop mig själv till en liten boll. Något E visst tog som en invit att krypa längre upp i soffan. När jag sedan vaknade igen låg jag nästan dubbelvikt, och E låg raklång tryckt mot mina ben. Lite svårt att somna om i det läget, men oj vad mysigt. Lite Sovsällskap är aldrig fel. Även om sällskapet nyser och småfiser natten igenom.

Nu ska det ta mig tusan bli av! Jag och H ska träffas i morgon. Hon ska plugga och jag ska skriva på min mycket ambitiösa bok. Sen blir det väl lite (mycket) snack och en (eller två) fika därimellan. Kan knappt vänta till i morgon.

Jag är van att kväva känslor. Gå och muttra för mig själv, ja. Men konflikträdd till tusen.
Därför är det svårt när jag verkligen vill, och behöver ta en riktigt konflikt med någon. För när jag bli förbannand, då blir jag verkligen förbannad. Men då kan jag inte berätta varför jag är arg, eftersom alla känslor utbryter på en och samma gång. När jag blir förbannad börjar jag dessutom gråta. Det är som att vrida på en kran. Och då är det svårt att gräla med någon. Speciellt som jag inte tycker om att gråta inför andra.

Men då kommer det verkligt frustrerande. När galenskapen väl ha gått över, har jag också glömt allt jag blev förbannad över. Då har jag slutit mig igen och sopat igen alla spåren.

Det hände nu senast med en kompis. Han gjorde mig så förbannad att jag bara grät och skakade och vägrade prata om det. När han några dagar senare försökte gå till botten med det, kunde jag inte hitta någon ilska alls. Den diskussionen vann han lätt. Och inte kommer jag kunna sätta fingret på det igen, förr än han gör mig förbannad igen.

Ska det vara så svårt att bli så där lagom arg? Så att man ändå kan kan hålla ett någorlunda sansat samtal om det.

... uppför sig aldrig lika bra som när det är dags att gå till frisören. Det är som om det är hårstrånas sista, desperata försök att få mig att inte klippa av dem. Vilket så klart gör att jag sällan är särskilt nöjd när jag kliver ut från frisörsalongen, då jag har morgonens glänsande lockar i minnet.

I dag var jag helt säker på att jag ville göra något annorlunda. Eftersom mitt hår är tjockt, lockigt och allmänt oredigt, och därmed svår att experimentera med fanns det bara en utväg i mina ögon; klippa det kort.

Och jag vill gärna ha lite kortare hår, jag ber alltid min frisör att ta några centimeter till och går ändå därifrån besviken över att hon inte tog lite till. I dag fick jag som jag ville och gick därifrån med en tjock hårhjälm, helt klistrad runt mina runda kinder. Det lustiga var att i vanliga fall skulle jag inte bry mig så mycket, hår växer ju ut. Men det enda jag kunde tänka på i dag var att jag kanske ska träffa C för första gången i helgen, och jag hade gjort upp en bild i huvudet om hur jag skulle se ut då. I den bilden fanns ingen hårhjälm med.

Men vad fasiken, till helgen lever säkert mitt hår sitt eget liv igen.

I tvättstugan bråkar svensken allra mest. Eftersom jag avskyr konflikter ser jag till att alltid trippelkolla att jag bokat rätt tid. Ändå sjönk hjärtat när en röst sa:
"Ursäkta, jag har bokat tid."
just som jag hade börjat lassa in första maskinen.

"Jag med." Hävdade jag, och vi gick gemensamt till bokningsrummet för att kontrollera.
"Där." pekade hon. "Den 24:e."
Jag fumlade upp mobilen och såg med bankande hjärta på skärmen som sa: 25 augusti.
"Men i dag är det den 25." Jag pekade på hålet där min bokningscylinder nyss suttit.
"Nej, tisdag." Hon pekade ensvist på den 24:e
"Nej, i dag är det onsdag." Jag sa det med en säkerhet som förvånade mig, för in mitt huvud började jag fundera. Var det inte onsdag?

"Tisdag"
Jag visade den envisa damen att det stod 25:e på min mobil, och pekade på almenackan som hängde på väggen bredvid bokningstavlan och började backa ut därifrån.
"Jag är ledsen men det är onsdag, hoppas du hittar en annan tid.
Jag gick tillbaka till min tvätt och fortsatte fenetiskt pula in lakan och strumpor.
Jag hörde henne komma och hämta sin tvätt.

"Det är tisdag." försökte hon igen.
"Nej, det är onsdag, jag är säker."

Hon försvann, jag startade min maskiner, rusade hem och ringde mamma. "Visst är det onsdag i dag?" Sen gick jag även in på aftonbladet.se "Onsdag 24 augusti." Jag har nästan blivit av med mina tvivel. Men jag kommer springa in och ur tvättstugan. Ifall Tisdagsgalningen snokar omkring i närheten.

Jag hjälpte min kollega D att flytta igår. Vi var lite färre som konkade kartonger än jag hade hoppats på, men vi fick nog det mesta flyttat. Jag lyckades köra slut på mig helt, på slutet kändes det som om jag gick i dimma. I dag är jag stel som en gammal gumma i armarna. Och hittar blåmärken här och där. På underarmen sitter tre små, blåa prickar. Det ser ut som om jag spillt blåbärssoppa.

Vi har (äntligen) införskaffat en ny lattemaskin till jobbet. Vilket gjorde att en ung säljare stod och spred kaffepulver och utspilld espresso över hela kallskänken tre timmar på morgonen. Det var tydligen den tiden han behövde för att ställa in allt rätt.

Emellan räkmackor och salladstillverkning fick jag komma och se vad han gjorde. Han räknade ner sekunderna till när kaffet skulle börja rinna. "Ett, två, tre, fyra, fem" Sedan slog han ut med armen, såg kaffet rinna ner, såg sedan på mig med en min som "Se, beundra, applådera!" Jag nickade och mumlade något uppmuntrande.

Ganska facinerande person. Han behandlade kaffet som något oerhört värdefullt. Malde bönorna omsorgsfullt och med långsamma rörelser. Om och om igen. Pratade om alla idioter som inte behandlar "hans" kaffe väl. Ganska söt var han också. Men det är en annan historia

En vecka av mitt fruktade vikariat har gått. Ryggen är ledsen,  huden i mitt ansikte torkar ihop och signalerar rött för stress, och som grädde på moset har jag lovat min kollega att hjälpa honom flytta i morgon. Får se vad ryggen tycker om det.

Uj! Och jag som skulle kliva upp tidigt i dag och vara extremt aktiv hela dagen så att jag somnar snällt klockan 21 ikväll och inte slår sönder väckarklockan 0430 i morgonbitti. Min kropp var visst inte med på noterna. Den vaknade snällt när klockan ringde i morse, men det där med aktiv var visst inte vår grej idag. Frukostgröten som jag planerat att koka verkade istället finnas i mitt huvud. Jag är trött, trött, trött. Antar att jag piggnar till lagom till läggdags.

Det är väl bara att gilla-la-la-la läget och surfa runt på IKEA och drömma mig bort. Mmm, en lägnehet. Give it to me baby!

Efter ett kallt bad häromdagen blev jag oerhört sugen på en varm efterrätt. Det är fördelen med att vara hemma hos mamma, jag kan baka nästan precis när jag känner för det. Dessutom kan jag gå direkt ut i trädgården och plocka in solvarma hallon till pajerna.

Fast dagen därpå gjorde jag en dumhet genom att ställa mig på vågen. Jag har sparkat på mig sedan dess, inte för att jag ställde mig på vågen men för att jag återigen har svikit mig själv. Det gick ju så bra! Nu måste jag börja om igen. Gaaaaaah!

Så då är det bara att lägga om rutinerna. Ännu en bra sak med att vara hos mamma, hon har tränigsredskap.

I dag har det regnat hela dagen i den lilla hålan i mellaresta Sverige. Inte ett sånt där stillsamt regn som långsamt strilar nerför fönstret utan ett sånt där kraftigt, högljutt regn som vräker sig ner och samlas i stora pölar på gatan. Jag hade glömt att det var möjligt med dagar där det regnar hela tiden. Jag stannar upp ibland, ser ut genom fönstret och utbrister "Oj, det regnar fortfarande!"

Nu är den svenska sommaren som den ska igen.