Rastlösa fingrar

Det är banne mig härligt med sommar ändå. Speciellt när man redan klockan 11 kan vara färdig med dagens jobb, där man skrattat nästan hela tiden. När man kan gå omkring i en nyinköpt, fladdrig klänning och ta en glass på uteserveringen innan hemfärden börjar. När man kan ha picknick i gräset, skriva några rader på boken, lyssna på radio och slumra i solen. Då är faktiskt livet riktigt, riktigt härligt.

Som vanligt ville jag inte gå och lägga mig när det verkligen var dags. Så jag zappade desperat ett varv runt. Tänkte: Jag skaaaa gå och lägga mig, även fast solen fortfarande är uppe, och det råder full aktivitet utanför fönstret, jag ska bara...  Och plötsligt, hände det. Det roligaste programet jag vet, dök plötsligt upp i tablån. Whose line is it anyway- Det här hade kanske inte varit så speciellt, om det inte vore för att jag aldrig någonsin sett det på tv. Jag har bara sett en massa klipp på youtube. Jag sköt upp sänggången med en halvtimme.

När jag satt där och njöt som allra mest av briljant improvisationsteater hörde jag plötsligt ett läte. Så jag hoppade till och funderade en tiondels sekund på vad det var som lät. Det var mitt eget skratt. Och då plötsligt slog det mig. Jag skrattar aldrig längre. Självklart skrattar jag med vänner. Men det är inte samma sorts skratt. Jag ser nästan bara komedier på tv, men jag skrattar aldrig. Jag ler lite och på sin höjd kan jag frusta till. Men det där riktigt hjärtliga, okontrollerade skrattet var det länge sedan jag hörde.

Kanske har jag aldrig skrattat i min ensamhet. Jag gillar att skratta i sällskap med någon. Eller höra någon annan skratta. Det var det som gjorde att jag började se på The Simpsons. Jag förstod inte det roliga med serien från början. Men det gjorde min bror, J. Jag tyckte så mycket om att sitta bredvid honom i soffan, och se honom skruva på sig av skratt. Det blev en stund av närhet. Så att se Simpsons i tablån var en liten bit av lycka. Då höjde jag volymen ett par snäpp och väntade på att J skulle göra mig sällskap.

Det känns som om jag är tillbaka i skolan igen. När jag satt på naturkunskapslektionerna med tunga ögonen och försökte allt jag kunde att inte somna. Men ögonen faller igen av sig själva. Så känner jag plötsligt inte igen min egen handstil längre, då jag har försökt föra anteckningar i halvsovande tillstånd. Ruskar på mig och riktar de svidande ögonen mot tavlan. Spärrar upp ögonen och biter ihop käkarna. Och känner efter någon minut hur ögonen ändå far igen. Kastar en blick på anteckningsblocket men kan inte avsluta meningen man nyss påbörjat. Jag brukade ibland nypa mig eller kittla mig längs sidan. Allt för att få bort bedövningen. 

Nu sitter jag i soffan och slötittar på tv. Jag är för trött för att göra något annat. Men jag får inte sova. Jag måste vända på dygnet. I morse gick jag upp fem timmar tidigare än vanligt. Jag sov nästan ingenting i natt. Jag gillar verkligen bagaryrket, och jag skulle inte ha något emot att kliva upp halv fem, om det inte vore så att jag måste lägga mig kl 20.

H skrev på msn. Jag nickade till en halv minut halvvägs in i mitt svar. Får nog försöka kicka igång mig igen. För i natt SKA jag sova!

Det är alltid lite ledsamt att åka tillbaka till Stockholm trots allt. Så fort jag sätter mig på tåget hugger det till i bröstet. Jag saknar naturen, mamma och Den ludna. Försökte trycka ner Den ludna i min väska. Mamma kontrade med att trycka ner en kylväska med potatissallad istället. Det är rätt, man ska döva sina sorger med mat.

... och somnar sedan på strykbrädan. Katter är lustiga djur

... att jag aldrig blir en sån som han.

Nu kan ju jag egentligen inte vara lika dramatiskt som Orup, då min far ännu inte har någon grav som jag kan svära över. Men låt mig svära på att jag kommer svära när tiden är inne.

För som vanligt har jag exakt samma känsla som alltid när jag är hemma. Även om jag nu bara är här som besökare. Jag låg i natt och lyssnade på smygande steg över köksgolvet. Spetsade öronen och väntade på vad som skulle komma här näst, medan minnen sköljde över mig. Det knarrade till i golvet utanför badrummet, sedan nedanför trappavsatsen, sedan återigen i mitten av köket. Det går inte att smyga i vårt hus, inte ens katten klarar av att spatsera runt utan att golvet jämrar sig. Men han tror att han inte hörs.

Jag har reagerat olika genom åren på det där smygandet. Jag har hoppat upp ur sängen och slagits i hallen för att stoppa. Jag har hållit för öronen och blundat för att slippa veta. Jag har ignorerat. Jag har nonchalant ropat "Hej då" när ytterdörren långsamt och försiktigt öppnats. Bara för att visa. Jag hör dig. Jag vet vad du gör. Du ska inte tror att du överlistat mig.

I natt visste jag att det var mot tvn i vardagsrummmet stegen var på väg. Men jag låg på helspänn i alla fall. Med honom kan man aldrig veta. Det är det som gör stämningen hemma så infekterad. Ingen litar på någon, för det har bevisats igen och igen att det inte finns någon grund för tillit. Det är svårt att beskriva känlan som lägger sig i magen, och tomheten som sprider sig i bröstet. När man plötsligt känner sig som en nervös sjuåring igen. Alla höjda röster och bråk som virvlar upp i minnet. Alla slagsmål, alla språngmatcher, alla brottningsmatcher. Alla tömda flaskor, alla gömda flaskor. Nerkissade toalettgolv, glasskärvor och blod. Väntan på ambulans. Väntan på polis. Dörrar som slår igen. Alla vaknätter jag haft.

Bara för att jag trodde att jag kunde göra en skillnad. Det kunde jag inte. Därför var det bättre att slå sig fri. Jag är så tacksam för det i dag. För jag vet, att hade jag stannat kvar, hade jag inte funnits kvar.

Okej, jag har upptäckt en nackdel med att envisas med att gå runt i morgonrock hela dagen. Det är jäkligt jobbigt att laga mat med de stora ärmarna. Sen blir det ganka varmt också, att stå lutad över en pastakastrull helt täckt i frotté.

Det är söndag. En ledig söndag. Jag är ensam hemma. Klockan är 17:14 och jag sitter fortfarande i morgonrock. Jag har inte rest mig upp från soffan sen jag klev upp. Jag klev upp klockan 12:30. Det är något vacker med såna här dagar ändå.

Lyckades zappa in sista timmen av konserten i Konserthuset inför Kronprinsessans bröllop. Var inte så väldans imponerad av sångframträdandena. Satt som vanligt och hade det på i bakgrunden medan jag pysslade på med annat.

Sista framträdadet noterade jag att alla hade en varsin mikrofon. Alla utom Malena Ernman. Hon hördes ändå. Imponerande pipa det där.

Slutligen skuttade det in en hel drös med barn, iförda blomsterkransar och viftande med svenska flaggan. En fager gosse sjöng med ljus röst ett solo riktat direkt till Viktoria. En lika ljus flickröst sjöng till Daniel. Och självklart, lättköpt som jag är; viftande flaggor, en ljus barnaröst, ett lyckligt brudpar, och mina ögon började tåras. Typiskt också. Varför ska jag vara så blödig för, det var ju så uppenbart att det var meningen att tårarna skulle börja rulla. Kameran sökte i publiken efter vackra damer som är lika fåniga som jag. Men att Silvia famlade efter näsduken är ju bara naturligt. Men jag bryr mig ju egentligen inte om sånt där trams. Bara i smyg.

Pratade med H tidigare i kväll. Det var en spännande upplevelse. Det är i och för sig alltid spännande att prata med H. Men ikväll tjöt det till i luren efter ungefär en kvarts pratstund. Sedan var inte H kvar i luren. Istället fick jag prata med en dam. Fick inte ur hennes så mycket mer än ett par "Hallå?" innan samtalet bröts helt. H ringde upp igen, hon hade fått höra en mansröst innan det slog över till en dam som hette Ingegerd.

Onekligen det mest spännade samtal jag haft på länge. Tänk vad många nya kontakter man kan få tag på på det här sättet. Kanske blir en ny variant på speed-dating.

Rastlösheten sprider sig som ett gift i hela kroppen. Jag har läst allt jag kan komma över på nätet. Har sett alla program jag vill se på tv. Pratat med de vänner som orkat. Jag har gett en bok några försök, men lagt ifrån mig den efter några rader.

Jag är rastlös, men hittar inget att bota den med. Känner mig helt tom i huvudet. Jag vill få tiden att gå, samtidigt som den står still. Så det aldrig blir i morgon, och jag inte behöver åka in och jobba. Men det är kanske lika bra att jobba. Jag kan inte njuta av ledigheten ändå, den tar ju slut så fort. I morgon kan jag i alla fall längta till nästa ledighet.

Jag kom, jag åt, jag drog. Det där med att komma fyra timmar efter alla andra, efter en stressig dag på jobbet var nog ingen bra idé. Men jag ville ju så gärna. Och jag tror brudgummen blev rätt glad. Maten var god, brudparet var fina och lyckliga och min bagarkollega var trevligt sällskap.

Kanske tryckte mig en aning för mycket intill honom, för en man som hälsade först på mig, och sedan på min kollega verkade ta oss för ett gift par. Vi övertygade honom ivrigt om att så inte var fallet.

Och min nya sommarklänning lyste fint bland de grå molnen och svarta klänningarna. Även om det var kallt.

Jag vet inte riktigt vad det är med mig idag, men jag kan inte riktigt sakta ner, inte ens nu, tre timmar efter att jag slutat jobbet. Tryckte i mig middagen, utan att egentligen känna vad det smakade. Benen ville inte vara stilla under bordet så jag tänkte att en promenad skulle göra dem nöjda. Pratade i mobilen samtidigt för att få sällskap. Munnen gick i 170. Nu spritter fingrarna över tangenterna, slänger dit bokstäver lite hipp som happ, raderar och börjar om igen. Jag tror jag är nervös över något. Jag vet inte riktigt vad. Jag hoppas att det är morgondagen som spökar. Så kanske jag kan lugna mig lite snart.

Ta mig tusan. Det BLEV sol idag ändå. Det såg lite mörkt ut tidigare idag, så att säga. Inte för att jag ska sitta på balkongen och lapa sol på min lediga dag ändå. Nej, nej jag har en massa inomhusaktiviteter att ta itu med. Så jag sätter ut min nya klänning i solstolen isället. Nej, jag är inte knäpp, men det luktar gott ute.

Här kommer skatteåterbäringen!

Den här helgen har jag blivit ovanligt välsignad när det gäller mat. Jag har blivit bjuden på kalops OCH rabarberpaj. Och inte bara det, jag slipper fundera ut matlådor till kommande veckan, jag har ju kalops!

Just nu smakar banne mig allt som jag inte har lagat själv gudomligt. Det finns vissa fördelar med att vara inneboende ändå.

Jag fick en smärre chock när jag var in i badrummet alldeles nyss. Jag såg mig själv i ögonvrån och hela spegeln gnistrade och glimmade. Jag hade rosaaktigt glitter över ena kinden och över hela bröstet ner i urringningen. Så går det när man shoppar bröllopskort. Ganska snyggt på ett sätt. Men inget jag vill gå runt med på stan utan att vara medveten om det. Vilket jag hade gjort. Ett satans påhitt det är vad det är. Jag som aldrig köpt saker med glitter och krusiduller i vanliga fall, varför sträckte jag mig plötsligt efter det som sprakade som mest?

Det här börjar se riktigt illa ut. Angående mitt skrivarprojekt alltså. Jag har inte ens tänkt på historien de senaste veckan. Jag träffade mitt bollplank Jp för några veckor sen och kom hem bubblande av inspiration och skrivarlust. Sen blev jag överöst av jobb och inspirationen rann ur mig. I kväll ville jag faktiskt skriva. Det riktigt kliade i fingrarna. Så jag satte mig ner. Och...tvärstopp. Jag fick ner några rader, men det blev liksom bara blaha-blaha. Var tvungen att stäng ner dokumentet för att slippa se eländet. Jag ska försöka andas lugnt en stund och kanske försöka med en annan scen vid ett senare tillfälle. Men tänk om jag har tappat det?! Vad har jag gjort?!!

Snälla, rara, söta, fina mage; BLI MÄTT NÅN JÄVLA GÅNG! Finns det nåt slut på dig i dag? Eller har du plötsligt förvandlats till ett bottenlöst hål?

En kompis från jobbet sprang Stockholm Marathon idag. Han bad mig komma in till starten och kolla. Jag förstår inte riktigt det roliga med att springa 4.2 mil, men jag kan visa mitt stöd för galenskapen. Så länge jag slipper delta.

Så jag åkte in, hade av någon anledning tyckt att det var en strålande idé att samtidigt gå i mina nya sandaler. När jag väl kom fram till Stadion hade jag promenerat lite för mycket innan. Så mina fötter sa "Hit men inte längre" när jag kom upp ur tunnelbanan.

Så jag såg väl kanske inte starten men jag såg alla 20.000 springa förbi. Stod som en betraktare till en tennismatch första minuterna. Försökte granska varje löpare. Jag såg honom inte. Men jag var där. Det var faktiskt ganska roligt. Lite karnevalstämning att stå med en massa människor längs gatorna och klappa händer och tjoa lite halvhjärtat. Jag väntade tills alla passerat och linkade sedan hem. Två blåsor och lite uppskrapat skinn. Får det väl vara värt. Hoppas jag kan gå nästa helg bara. Jag vill inte lämna återbud till ett bröllop på grund av Stockhom Marathon. Även om det låter lite coolt.

Tillbaka i min egen säng igen. Skönt på ett sätt, jag gillar min säng, men lite vemodigt. Det är så tråkigt att vänta på tunnelbanan själv. I dag var jag tvungen att ringa mamma på mobilen för att få sällskap när jag väntade på roslagsbanan på väg hem från frisören. Och nu har jag bara mig själv att gör frukost åt. Inte alls lika skoj.

Nästa sommar ska jag banne mig ha en egen lägenhet. Så kan jag bjuda folk på frukost precis när jag känner för det.

Nu är mamma här. Hon sover i min säng, så tar jag en madrass på golvet i matsalen istället. Mamma var trött efter resan och slocknade på mitt rum kl 21. Jag stängde tyst dörren efter mig när jag gick därifrån.

Det är en liten märklig känsla det där. Att ha mamma på besök. Hon är ju en främling i mitt territorium. Vet inte var besticken är i köket, även om hon säkert kan gissa. Men eftersom det inte är min egen lägenhet vågar hon nog inte gissa så mycket. Hon är inte så van vid tunnelbanan. Hon KAN ju tunnelbanan alldeles utmärkt, hon klarar sig jättebra, men jag blir hönsmamma i alla fall. Kommer med goda råd och förmaningar även fast det nog inte behövs. Visar hur man går hem till mig, var det finns rena handdukar.

Och när mamma märker att jag har koll kan hon släppa mer. Jag märker var jag fått min blyghet och försiktighet ifrån. Hon vill att jag går fram och betalar efter maten. Vi skulle dessutom be om en kartong att ta med pizzarester i och då blev mamma osäker. Det här var okänd mark. Hur skulle hon bli bemött? Hon bad mig göra det. Jag är tydligen "världsvan" och hon en "lantlolla". Och som den ansvarsfulle förälder jag är skakade jag på huvdet och sa att hon fick göra det. Hon gjorde det till slut. Lämnade stället med skära öron efter pizzabagarens snälla småprat. Det här är nog nyttigt för oss båda. Men jäklar vad konsigt det känns.